things are weirder than I thought

ibland har man en känsla av konstighet inom sig. man kan inte definera den, bara känna den. den sitter inte i magen, eller i huvudet eller i hjärtat. den bara finns där någonstans lite överallt. du vet inte vart ifrån känslan har kommit eller vart den är på väg. du vet inte när den kom eller när den kommer att försvinna. den bara finns där. inget allvarligt egentligen. inget som du oroar dig över eller som stör dig. den bara finns där. totalt odefinerbar. du försöker komma på ord att beskriva känslan. ord som kan hjälpa dig att lösa problemet med känslan och ord som kan hjälpa dig att förstå. känslan blir till något. något du måste lösa och hitta en orsak till. känslan som från början bara fanns där svävande, väntande på att flyga iväg, har nu blivit något som du vill ta fast och känna dess konsistens. du vill veta om det är fast eller flytande. ånga eller vatten. du vill veta vilken färg och form den har men främst av allt vill du definera den. sätta ett namn på den så att du nästa gång kan känna igen den och sätta dina känslomässiga antikroppar till att besegra den. men känslan bara finns där. odefinerbar. det enda du kan göra är att be och hoppas att den snart lösesupp och du kan få känna det sköna tomrummet av just denna, odefinerbara känsla.