omtumlad

då har man varit i afrika. andra gången på plats. första gången ordentligt upplevd. just nu finns det så mycket som snurrar i mitt huvud att det är svårt att skriva om vad som har hänt. svårt att berätta om allt utan att ha en konkret fråga. så ni får helt enkelt fråga om ni vill veta. allt var väldigt annorlunda. kan inte riktigt komma fram till om det var bra eller dåligt. en väldigt blandad känsla. man kan vända och vrida på det. vad som var positivt och vad som var negativt. en helt annan värld var det i alla fall, trots att den i mycket inte skiljde sig ifrån min egen. konstigt att det kan vara så. på andra sidan jorden. fascinerande att man kan sätta sig i en stor låda, somna och sedan helt plötsligt (..ca 14 timmar senare..) befinna sig på en plats man bara har satt fingret på kartan. ja, jag har fortfarande inte förstått att jag faktiskt var där.


fler bilder kommer senare, lika så berättelser. här är platsen där vi åkte vilse och blev eskorterade av en föredetta poliskonstapel. lite hard core...

kort kort

Sitter och blir inspirerad av 60-talet och Twiggy. är riktigt sugen på att klippa av mig håret igen. strunta i att det är lite läskigt, att man vissa dagar känner sig konstig och pojkig för att alla andra flickor har långt lockigt hår i mittbena. jag kan inte ha mittbena och mitt hår blir mer som en lejonman när jag har långt hår. nej då är det roligare att vara annorlunda, våga har lite attityd som ingen annan har. trots att det är lite läskigt. jag försöker att utmana mig själv i att våga vara annorlunda, inte följa strömmen hela tiden. hitta vad jag själv trivs i. nu när jag uppnått en sådan mogen ålder inser jag att man inte på långa vägar har kommit så långt som man själv tror. och jag tror att jag har bra självförtroende! men mer och mer inser jag att jag allt som oftast känner mig väldigt osäker. den känslan tycker jag inte om. men det jag också måste förstå är att osäkerheten försvinner inte genom att man har rätt kläder, mode, snyggt, att man ser ut på ett viss sätt. rätt sätt. osäkerheten försvinner bara när jag blir säker på vem jag är i Gud. låter kanske konstigt och ogreppbart men när jag ser till vad jag vet Gud har skapat mig till så hamnar jag rätt. det är svårt att inse att man är älskad precis som man är, varje äckel-måndag och varje fin-fredag. för det är det simpla, klyschiga och uppenbara det handlar om.
att Gud älskar mig.

och med det låter jag mig inspireras!

Londoners

Tofflorna är på och teet kokat. förkylningen har inte släppt, fast är bättre än i måndags. är trött för jag vaknade mitt i natten av att telefonluren låg av och tjöt i regelbundna tut. sen kunde jag inte somna om alls. så sömnen i natt har varit väldigt sporadisk. samt att jag har drömt om konstiga saker och personer som inte alls hör hemma i min dröm. idag så har dagen börjat med att läsa svärkusines blogg, jonas alltså, och avundas honom som har det så bra på Livskraft. dagen fortsätter med att kolla på svt/play och Londoners. nu skulle jag bara haft min stickning.

dagens utmaning: gå på middagsbönen helt själv

det stavas P L U G G

Nu sitter jag hemma i kofta, halsduk och tofflor med en kallnad kopp te bredvid mig. förkylningen blir lite lättare att handskas med sådär kl 10.30 så det är skönt att det värsta är över. vill verkligen inte bli sjuk innan namibia resan. vore antidrömmen. innan dess måste jag dock göra undan en massa skolarbete. och just nu känner jag att jag aldrig har haft en sådan idé torka, fast jag tar tag i saken och tvingar fram en bra idé ändå. har lärt mig att det är så man får göra när man är effektiv. denna egenskap går framåt trots allt. känns faktiskt nästan lite hoppfullt. men det krävs mycket jobb. får dra i nödbromsen varje gång man sneglar på tv:n, filmen, godiset, solljuset, facebook eller min spännande bok. nej här ska man vara duktig.

trots att veckan känns tung har jag en underbar helg i ryggen. till och med att det blir ett litet leende då jag tänker på den fina vilostunden i solen nere vid sjön. dessutom är det galet att jag faktiskt åker till Afrika på lördag! jag menar, på riktigt ska jag sätta mig på ett plan. på riktigt ska jag packa min väska, ta med pass och kamera och åka på en verklig expedition. som vi sa i den gamla saaben igår, livet börjar ju verkligen nu. läskigt och härligt!
sandra, tänker på dig.
det pirrar i magen både för min egen skull och för andras.

nu ska jag fortsätta studera och boka av min "att göra lista". känns hoppfullt trots allt.

flytta fokus

foto: Katarina Axelsson

just nu känner jag mig väldigt liten. väldigt väldigt liten. det är ett sånt där tillfälle då man helt enkelt bara vill krypa under täcket. åter igen har jag gjort om samma sak. just det jag inte ville göra. valt mig själv istället för gud. min egen egoism framför att ta hand om andra. valt bort det jag vet att jag själv mår bra av för en kort kick. men istället för att hamna i självömkan. känna sig värdelös och därmed handlingsförlamad. känna att det inte går att göra någonting åt detta. känna att om jag aldrig kan göra rätt i det lilla inte heller kommer klara av stora saker jag vill göra. känna att hoppet helt enkelt är ute och att ingenting kommer att förändras för jag vet att jag kommer hamna i denna situation flera gånger om. att känna sig som en usel liten pyssling till människa. jag försöker då flytta fokuset från mig själv. för egentligen handlar det inte om hur JAG ska lösa detta eller om hur dålig lilla JAG är. ursäkter spelar ingen roll, för gud vet allt ändå. istället fortsätter jag tacka honom för att han kan göra någonting åt det. för att han är starkare än vad jag är. för att han är värd att äras. om jag ändrar min inställning från mig själv och vänder fokuset på gud istället får det mig att dras bort ifrån dessa dåliga sidor och beslut hos mig själv och närmare guds version av livet. om jag vänder mig mot gud, om så bara stå där utan att göra någonting, så vet jag att det kan vara nog. att han hjälper mig vidare. att han vänder sig mot mig.

"Närma er Gud och han skall närma sig er"
-Jakobs brev 4:8

stel som en pinne

jag gick omkring här på morgonen och sjöng lite, dansade lite och bara gjorde precis vad jag kände för. jag kom att tänka på att vi, främst i sverige och väst världen, när vi sjunger till gud ofta ska vara väldigt representiva och värdiga. man kan på sin höjd sträcka upp sina händer eller sluta ögonen. allt med en medvetenhet om hur man uppfattas av grannen och med en kontroll över hur man beter sig. visst kan det vara ett sätt att möta gud, i stillhet. lika så är vi olika som människor och använder oss av olika sätt att utrycka oss på. men trots det kan jag inte låta bli att bli lite upprörd att man inte kan göra på annat sätt, eller kanske väldigt inspirerad att göra någonting annat än just stilla sång. i bibeln står de att de dansade av glädje. att det var ett utrycksätt för tacksamhet till gud. en form av tillbedjan.

"Då skall flickorna dansa i glädje,
ynglingar och gamla fröjdas.
Deras sorg skall jag vända i jubel,
jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan."
-Jermia 31:13

"David och hela Israel dansade framför Gud med liv
och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner,
till cymbaler och trumpeter."
-1 krön 13:8

"Gläd er på den dagen och dansa av fröjd,
ty er lön blir stor i himlen.
På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna"
-Luk6:23

ibland får jag sådan lust att bara röra på kroppen för att jag är glad. för att jag är så tacksam att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, hela kroppen blir då ett utryckssätt för vad jag känner. det blir ett kroppsspråk som får tala då orden inte räcker till. och då det är vetenskapligt bevisat att man frigör endorfiner när man rör på sig borde man också bli lyckligare av att dansa. det kanske känns obekvämt först men om du slutar bry dig så mycket om hur folk runt omkring ska uppfatta dina moves så går det mycket bättre. jag tror att det är väldigt värdefullt att kunna ära gud på olika sätt och att dansen är ett viktigt sätt. att den blir ett ärligt uttryck för rak kommunikation helt enkelt. rak och ärlig kommunikation av tacksamhet till gud.

låt dig inspireras!

African Children's Choir- Walking in the light of God
lyssna även på deras skiva på spotify. :)

Reason I Sing

Sitter och lyssnar på Jimmy Needhams låt "Reason I sing" och bara sluter ögonen och håller med i precis allt vad han säger. om hur man hela tiden söker efter bekräftelse, uppmärksamhet, lycka i saker och hos andra människor. om hur omvärlden får bli för stor och hur berömmelse, karriär eller pengar blir för viktigt. om hur allt måste vara så mycket för att räknas. världens förvridna syn på vad människan som person är värd. vad jag måste uppnå för att överhuvudtaget läggas märke till. hur vårt perspektiv på livet missar poängen och hur man som människa inte är något stort jämfört med gud. hur ens världsliga berömmelse och strålkastarljus inte är någonting jämfört med gud. att just därför är det gud som räknas. att det är hur jag kan ära gud som spelar roll. att det inte är jag som står i centrum för uppmärksamheten. att jag inte heller behöver söka någonting annat än gud. att jag får slappna av och vara nöjd med att bara vara skapad av gud. att komma ihåg att det inte är allt runt omkring som bestämmer vem jag är och hur lyckad jag är. att veta att det inte spelar någon roll vilken position, vilken karriär, vilken berömmelse och bekräftelse jag får av världen så länge jag tillhör gud. det är hur jag förvaltar den gåva och det uppdrag jag har fått av honom som betyder något på riktigt.

"Why are we so convinced a bigger audience
Is simply common sense to have?
Maybe success is measured best
By nothing less then our obedience

So if I'm destined for a small stage
The small crowds and the small pay
Then maybe even in a small way
I can bring You fame

Cuz even accolades someday will fade away
Oh just like me
Yes everything but You, yeah
And many years from now it won't matter
How I write the rhymes I do, yeah
Help me get back to the reason I sing for You"

tänk vad skönt att veta att jag inte behöver bära kraven från världen på mina små axlar.