när saker går in genom ena örat, passerar hjärncentralen, halkar på en liten "dum"-cell precis efter "förstånds"-cellen, går ut genom andra örat kan man undra om man egentligen har något mer än två celler i huvudet. när jag vet att jag måste ändra, anpassa mig, anstränga mig för att förbättra. kommunicera, göra skillnad, samspela, hjälpa till. varför kan jag då prata om det, tänka på det och förstå det utan att egentligen blir någon handling efteråt? att det alltid ska vara mycket snack och lite verkstad. hur ska man göra för att aktivt bli aktiv? att handlandet ska få högre prioritet. att man inte bara blir en person som förstår utan också skrider till verket. håller vad man lovar, både teoretiskt och praktiskt. Jag vill inte längre stå där och säga att jag vet, jag förstår, jag ska ändra på det eller göra på detta sättet, utan att det egentligen inte blir någonting av det. för hundrade gången säger jag "jag ska verkligen försöka", likväl menar jag det lika mycket som alla andra gångerna, kanske förhoppningsvis mer. fast så länge det inte händer någonting spelar det ingen roll hur mycket jag menar det jag säger. Nej, kvinna skrid till verket!
No comments:
Post a Comment