Jag är bara snäll

när jag åker buss brukar jag ta undan väskan så att någon som inte får plats kan sätta sig bredvid mig. jag burkar le lite och kanske till och med hälsa på personen ifråga, för att denne inte ska känna sig obekväm som sätter sig bredvid mig. sedan kommer oron. den sitter kvar där under hela färden. frågan snurrar i mitt huvud "hur ska jag göra om jag måste gå av INNAN min bussgranne!?". ibland brukar jag ursäkta mig och plinga där jag ska gå av, där det är närmast. fast allt som oftast åker jag några hållplatser extra, ända in till centrum, för där är det troligast att personen bredvid också ska gå av. konstigt nog får jag dåligt samvete för att jag måste störa personens bussro genom att gå av lite tidigare. jag måste krångla mig förbi, mumla ursäkta och generat fösäkra personen om att jag faktiskt måste gå av här, att jag inte bara är oförskämd. när jag satt där och väntade på att få gå av på hållplatsen längst bort så tänkte jag att detta är ju höjden av svenskhet. att inte göra någon förnär har gått så långt som att behöva gå längre i regnet från bussen bara för att jag inte vågar säga till att jag ska gå av. typ som att man inte vågar säga att man inte tycker om kaffe (även om jag i detta fall gör det..)att man inte vågar tuta på folk som kör fel i trafiken och att man hellre behåller ett par försmå skor än att lämna tillbaka dem. att man hellre är tyst då en kompis gör någonting dumt än att våga säga någonting som skulle bli obekvämt. att man helt enkelt hellre är tyst än att riskera att man kanske får en reaktion på det man säger. att våga ta plats, vara obekväm och annorlunda. att göra allt detta och förstå att det inte är något personen ifråga dör utav och inte jag heller för den delen.