det gnager liksom på insidan

jag börjar förstå lite mer om Gud. förstå lite mer om mig. att jag är trasig. att jag behövs. att gud vill göra saker genom mig. inte enkla bekväma saker utan svåra obekväma saker. samtal och handlingar som får mig att bekänna färg. att efter jag har gjort det går det inte att ursäkta sig, låtsas som ingenting och krypa tillbaka till det gråa stadiet där allt är normalt. anpassat. osynligt. jag börjar förstå lite vad det krävs av mig. inte som krav utan som fakta. vilken roll jag faktiskt kan ha. inte för att jag är bäst, perfekt eller utomordentlig utan för att jag är människa. att jag kan få kämpa för Gud, hjälpa andra genom att vara annorlunda. men att det är sjukt svårt. att Gud då måste övertyga mig om att bara han är rätt. ge mig mod att stå där som ett fån och veta att jag ändå har gjort skillnad. för att gud är på riktigt och det jobbiga obekväma jag gör är viktigt.